En familj i en kyrkoherdebostad i Haverö – A family in the vicarage at Haverö
Avskrivet av Christer Amnéus, Lerum, 2001-04-09
Lillhem, Haverö, kyrkoherdebostaden/ Lillhem, Haverö, the Vicarage
Kyrkoherden Anders Johan Amnéus hade ett vördnadsfullt utseende. Han var en medelstor man, af ungefär tre alnars längd, hade en stadig kroppsbyggnad och en vacker figur. Han hade en rask gång. Han hade sin moders vackra, bruna, genomträngande ögon.
Synen var god ända på sena ålderdomen, hvarför han ej behöfde använda glasögon. Han hade en “stor kroknäsa”. Så långt sonen Abel minnes tillbaka nyttjade han peruk. Med undantag af ett par helt små och korta polisonger var han slätrakad. Nedtill på halsen fick emellertid skägget växa och samlades här i ett par små flätor, som dock ej syntes ofvan kläderna. Han skall i sin ungdom hafva sett bra ut.
Han var en allvarlig och tyst man, plikttrogen och inom sitt kall nitisk, En god make och fader sade han ej mycket i hemmet, men då så någon gång skedde, lydde barnen honom genast, synnerligen respektingifvande som han var. Någon gång kunde ett blidt skämt komma öfver hans läppar, men detta hände blott sällan. Hans humör var emellertid alltid lugnt och jämnt. Han var road af läsning, och det lilla bibliotek han egde, studerade han flitigt.
Hans kunskaper sedan studieåren voro klara och goda. Såsom exempel härpå kan omtalas, hurusom sonen Karl en gång under sista året af sin skoltid bad fadern öfversätta ett latinskt stycke för sig för att “stuka gubben”. “Men den som blef stukad det var nog jag det”, sade “Kalle”, då han för brodern Abel omtalade händelsen, “för gubben läste det lika bra som svenska.”
Hade en mycket vacker handstil. Han tuggade ej tobak och rökte ej, deremot snusade han. På gamla dagar sof han middag och snarkade då duktigt. Hans dopnamn var Andes Johan, men han kallades “Jeanne” (uttalas Schanne). Det var en sorts egendomlig förfranskning af “Johan”, som skedde på en tid, då franska ännu sedan Gustafvianska tiden var modersmålet.
Hans fru, Anna Lovisa Amnéus, var storväxt och korpulent. Hon hade djupt liggande, gråblåa, lifliga ögon. Näsan var ganska stor; håret cendré. På äldre dagar använde hon glasögon. Hennes röst var klar och bestämd. Hon gick gerna och “småsjöng” för sig själf. Hon var intelligent, hade ett lifligt temperament, var glad och skämtsam.
Såsom husmoder var hon ett mönster för sitt kök. Arbetsam, sparsam, beräknande, fick hon alltid de små inkomsterna att räcka till, höll hemmet i mönstergill ordning och uppfostrade sina barn till ett arbetsamt och dugligt släkte. Hon var en angenäm sällskapsmänniska,meddelsam som hon var och med ett för det humoristiska utrustadt lynne försedd.
Deras bekantskap daterar sig redan från de tidigaste barnaåren, ithy at deras föräldrar samtidigt voro bosatta å Ljusnedals bruk i Härjedalen, hans far som bruksinspektor derstädes, hennes såsom brukspredikant.
Såsom en egendomlighet kan nämnas, hurusom hon erinrade sig att hon, som var fyra år äldre än mannen, en gång som liten flicka fick sitta på golfvet och hålla den lille nyfödde Anders Johan i sitt knä.
Vid tidpunkten för deras giftermål var han adjunkt hos hennes fader, prosten Orstadius i Gudmundrå. Giftermål mellan adjunkten och husets dotter voro den tiden vanliga händelser inom presthusen, men detta hindrade ej, att det lika ofta kunde vara svårt få brödkakan att räcka till för den unga och tillväxande familjen.
Tager man i betraktande,att under denna tid deras fem äldsta barn föddes, så inses lätt, att det fordrades stor omtanke och sparsamhet å husmoderns sida för att få inkomster och utgifter att något så när gå ihop.
Också erinrar sig sonen Abel hafva läst ett brev från fadern till farfadern, skrifvet vid tiden för brodern Per Eriks giftermål, hvari han på det lifligaste beklagar, att brodern, äfven han adjunkt hos sin blifvande svärfader, kyrkoherden Borgström i Nätra, skulle gifta sig under samma dåliga ekonomiska förhållanden, som han själf en gång gjort ochsålunda få genomgå samma bekymmer och svårigheter, hvilka han själf haft att kämpa med.
Då han sedermera tillträdt Hafverö pastorar i Medelpad blef det bättre, Arbetsamhet ochsparsamhet fordrades ock i lika hög grad nu som förr ty inkomsterna voro visst ej stora, det var ett “tredje klassenspastorat”, och barnen växte upp och blefvo flera.
Hvad själfva prästgården, dess omgifning, dess inredning och möblering angår, må här en särskild beskrifning lämnas derpå. Prestgården, belägen nära intill kyrkan, ligger vid standen af sjön Hafven.
The vicar was of middle height, had beautiful brown eyes and a steady build.Even in his old days his sight was good. He had a hooked nose and sideburns, but did not shave his neck. Anders Johan was a silent, serious man. the children always obeyed him. Sometimes a smile could be seen, but only rarely. He was interested in reading and had a small library. Once one of his children wanted to test his knowledge of Latin, taking for granted that he would be totally lost. He knew it very well, though. anders Johan’s handwriting was beautiful. He did not use tobacco but liked to take snuff. Family members called him Jeanne, a sort of French name since French was the language spoken at court in Stockholm in those days.
Anna was big, had blue lively eyes, a short nose and ash-blond hair. She was often heard singing to herself. Anna was described as intelligent, happy and humorous. She was the perfect housewife, who kept her kitchen tidy and in order nad liked to socialize with people.Anna was four years older than her husband and once even had him on her lap, when he was a baby. At the time of their wedding he was working under Anna’s father, the vicar in Gudmundrå. They had five children but still managed to make ends meet. A report from Lillhem, Haverö, will be found elsewhere on this site.
Recent Comments