Anna Karolina Amnéus

Hennes svensk-finska bakgrund i en lång text.
Her Swedish-Finnish background portrayed in a long account. 

1. Anna Amnéus (född den 22 maj 1874, död 13 december 1945) och hennes bakgrund

1. Introduktion – Introduction
2. Anna Amnéus (1874) är död / Anna Amnéus (1874) is dead

Anteckningar av Doktorinnan Anna Amnéus, född Amnéus

Mors finska släkt och vänner.
Mother’s Finnish family and friends

Vår morfars far, sjökaptenen Carl Gustaf Castegrén, född 10.10 1762, död 12.4 1814, var gift två gånger
1) Charlotta Ström, född 7.1 1775, död 6.12 1811
2) Anna Maria Edelman, född 29.11 1769, död 19.5 1862.
Our mother’s father, seacaptain C.C. Castegrén, was married twice, to Charlotta and Anna Maria.

Hans och första hustruns gravsten finnas i gräsvallen å Helsingfors gamla (äldsta) Georgskyrkogård. Hans miniatyrporträtt finnas 3) den mindre, ovala, av guld, signerad Wilander G 3 1813.

The gravestone of C.C Castegrén and his first spouse is to be found at the Georges cemetary in Helsinki.

Den första hustruns bror var sjökaptenen Carl Anton Ström, ”morbror Ström”, död i Helsingfors 21.8 1840 i 64 året. Hans miniatyrporträtt finnes 4) den största ovala, av guld med äkta pärlor, signerad Le Moine 1816. Han var förmyndare för svågerns barn, C. S. C-ns, och tillförde huset en del egendom, – bl.a. silver – men sålde deras fastighet, det n.v. Standertsköldska huset invid Slottet (under ryska tiden), sedan presidentens bostad.

The brother of Charlotta Ström was seacaptain Carl Anton Ström. He was the guardian of his brother-in-law’s children. He later sold their premises which eventually became the president’s dwelling.

Hustrun n:r 2: Av hennes förfäder finnes ett miniatyrporträtt med adligt vapen: 1) den minsta, av förgyllt silver, uppges av Looström (vid Nationalmuseum i Stockholm) föreställa ”en von Schantz”. Den har jag. Hennes far hade, jämte systern, utarmats av en av deras förmyndare, kom såsom förvaltare till Börringe kloster (Skåne), Signe har en vacker oval spegel därifrån, sedan till Stockholm. Själv var hon i unga dagar (guvernant?) hos president Ahlmans å Kungsholmen, där Leopold Kjellgren m.fl. umgingos, fick följa med dem på maskeradbalen, där Gustaf III blev skjuten, lär också berättat, att hovet på Gustaf IV Adolfs födelsedag fått äta – munkar. Hänsyftning på stallmästare Munch, av ryktet då utpekad såsom far åt G. IV A., vilket rykte sedan vederlades.

Anna Maria Edelman, Castegrén’s second wife, witnessed the assassination of King Gustaf III at a masquerade.

Sedan kom ”mormor” Edelman”, såsom tant Falina sedan kallade henne, till en familj Enehielm i Savolaks, hade därefter flickpension i Helsingfors (fick en silvergräddkanna ”av 19 flickor”). Signe har den. Hos henne bodde hennes bror, som var yrkesmålare och vars miniatyrportätt också finnes 2) cirkelrund, av koppar. ”Mormor Edelman” finnes i pastellporträtt från unga dagar, frisyren ”coup de vent”. Signe har det. Namnteckningen står på baksidan jämte orden: ”hurudan människa jag var, det få mina barn och vänner säga”. Hennes daguerotyp finnes. Den har jag. Den liknar mycket det stora porträttet i olja, som jag också har, målat av Tant Falina, då tant Falina var 24 år, och originalet 90.

Anna Maria Edelman ran a boarding school for girls in Helsinki. she stayed at ther brother’s, the illustrious painter, who painted her portrait.

Tant Falina blev vid 4 års ålder tagen såsom fosterdotter hos mors faster, Carolina Castegrén, som bodde tillsammans med sin styvmor, A.M. E. C-n, den första fru Castegrén, död i lungsot vid 36 års ålder, sattes i pension hos fröken Edelman i Helsingfors. Där trivdes f.C. så bra, att hon inte ville därifrån. ”Dölle” kallade f.C. sin pensionsföreståndarinna, – sedan styvmor.

Mother’s aunt on my mother’s side, was put under the care of Miss Edelman in Helsinki. She loved being there and later Miss Edelman became her stepmother.

Fadern – enkling – friade till ”Dölle”, och de gifte sig. Hon blev en utmärkt mor för sina två styvbarn. Ordet styvmor fick aldrig användas. På det stora porträttet i olja, som jag har, sitter A. M. C-n med sina 3 svagheter, sin hund Préférence, sin snusdosa och sina svenska tidningar, där det gällde att kunna läsa det, som den ryska censuren strukit över.

Her father, the widower, proposed to Miss Edelman and she became an excellent mother. she is said to have had three weaknesses, her dog Préférence, her snuff box and her Swedish newspapers (often censured by the Russian authorities).

Då styvsonen, vår morfar, inte ville bli kofferdist, såsom alla i släkten före honom varit, utan sjöofficer och då fadern ville tvinga honom, lär styvmodern ha sagt: ”Det är lika galet att tvinga en pojke in på en bana, som han inte har lust för, som det är att tvinga en flicka att gifta sig mot sin vilja. Du har råd. Skicka honom utomlands att se sig om under ett år. Vill han då detsamma vid återkomsten, så låt honom då bli sjöofficer”. Så skedde.

Our mother’s father did not want to go to sea like earlier generations, but expressed a wish to be a naval officer. “It’s like making a gilr marry someone she does not fancy.”
He became a naval officer.

A. M. Edelman kallades i Helsingfors ”Skepparedrottningen”. Hon dog 1862, ligger begraven på Lappvikskyrkogården, där även hennes ”styvdotter”, faster Carolina vilar. Graven har en stående sten, inhägnad med kedjor, ligger bortom Yrjö Koskinens grav, nära kapellet. Fru Edelman-Castegrén ägde en mindre gård i Helsingfors, vilken såldes och användes för Nikolaikyrkans byggnad, med ett dominerande läge i fonden av Senatstorget.

A. M. Edelman was called “Captain’s queen”. She is buried in Helsinki. Her premises were sold and were used for the building of the Nicolai church.

Sedan inköpte hon gården n:r 3 i hörnet av Södra Magasinsgatan och Unionsgatan, som sedan ärvdes av styvdottern, faster Carolina, och såldes och varav familjens förmögenhet huvudsakligen bildades, 100.000 fmk = 72.000 svenska kronor, som Mor ärvde vid sin faster Carolinas död, 1893.

A. M. Edelman purchased some premises in Helsinki. They were inherited by her stepdaughter, Aunt Carolina. when the housewas sold the fortune of the family was based upon the sales. Mother inherited it in 1893.

Efter försäljandet av sistnämnda gård, bodde f. C. med sin fosterdotter, t. F. (Falina = ”fasters Lina var mors benämning på t.F.) i hyrd våning, jag tror vid N. Esplanadgatan. En handlande Ridell köpte gården, hade där bl.a. en bodega = vinstuga.

Aunt Carolina lived with her foster daughter in a rented apartment.

Vår morfar var alltså styvson till ”mormor Edelman”. Han var född 9.3 1800 i Helsingfors, död 9.1 1848 i Stockholm, studerade i England och Ryssland, gick till sjöss med sin morbror, sjökaptenen Carl Anton Ström, flyttade till Sverige, ”gick över på isen” (?) 22.10 1821, blev underlöjtnant i arméns flotta 1822, sedan capitaine lieutenant, räddade i Kattegatt en tysk brigg och fick därför Preussiska Röda Örns orden 4 kl. Han fick slag 1 1/2 år innan sin död, nytt sådant å flottans station en vecka före sin död. Liktalet över honom finnes kvar här.

Our mother’s father was born in Helsinki, finland, but died in Stockholm, Sweden. He studied in England and Russia, moved to Sweden by walking across the ice (!). He became officer in the Swedish navy, saved a German ship and was awarded the Prussian Red Eagle Order.

Ett av en kamrat ritat blyertsporträtt, som skall var mycket likt, har jag. Miniatyrmålning 5) den minsta, ovala, av guld, signerad F. Löwensköld (Nötvensköld?) finnes hos dottersonen, Otto Amnéus. Morfar skall ha varit glad och omtyckt av sina kamrater. Tanta Falina brukade säga, att Otto liknade sin morfar. – Inblandad i politiken, liksom de flesta Finlandssvenskar under ”den ryska parentesen”, 1809-1918, lär morfar ha fått en vink, att han borde avlägsna sig från Finland någon tid.

Grandfather was a happy-go-lucky, popular man. During the Russian rule (1809 – 1918) he was tipped off and asked to leave Finland for some time.

Han kom då på en skeppsmätningsexpedition till Lulea, där han träffade rådmans- och handlandedottern Johanna Magdalena Nordström, som han sedan den 26.3 1845 gifte sig med ”i Peterzénska huset vid Munkbron”. Mormor lär en gång senare yttrat: ”Man säger, att karlar äro svåra, men det kan jag då inte säga om mina två”.

On a mission to Luleå (town in the North of Sweden) he met Johanna Magdalena Nordström and married her. My mother’s mother once presumably said, “They say that men are difficult to deal with. That doesn’t go for my two men!”

Mormor lär ha varit vacker, haft karltycke, var av något melankolisk läggning, god och givmild. I ett brev av Stockholm den 23 juli 1844 – som jag har här – meddelar morfar, O.A. Castegrén, sin ”Bästa, goda mamma” (”Dölle = mormor Edelman) sin förlovning med den 27-åriga J.M.N. jämte upplysningar om hennes familj. Fadern var då död, rådde om ett hus här i Luleå, en lång, gul länga vid norra hamnen, mitt emot nuvarande kolbolaget vid Norra Strandgatan.

Grandmother is supposed to have been very beautiful and was liked men. She was melancholy, good and generous. In a letter from Stockholm Otto August Castegrén announces his engagement to Johanna Magdalena Nordström. Her father, dead, used to own a house here in Luleå.

Hans gravsten finnes på n.v. planen av kyrkogården intill kyrkan. Den är bred, rödaktig, står mitt på planen. I n.v. hörnet av samma plan under en avbruten pelare i granit vilar svärsonen n:r 2 till rådmannen och handlanden Nordström, postinspektören N. L. Amnéus, bror till vår farfar, och mormors andre man.

His gravestone can be found on the former cemetery next to the church. It is wide, reddish in the middle of the yard. In the corner under a broken pillar rest Nestor Leonard (1819 – 1876), son of Per Amnéus, and grandmother’s second husband.

Hans mor, som dog vid ett besök hos sonen ligger även där. Mormor hade två systrar, en äldre Sofie, gift med en handlande Lange, som ägde nuvarande Ahlstrandska gården vid Tullgatan. Sofie blev änka, bodde då hos dottern Margret i dennas hus, en låg, lång byggnad, där nuvarande flickskolan efter branden 1887 finnes. Margret försörjde troligen både mor och bror med, dels en handarbetsaffär, dels att baka konfekt. Margret var en uppoffrande, god människa.

His mother, who died while visiting her son, lies there too. Grandmother had two sisters Sofie and Margret. The latter ne was a sacrificing and kind person.

En affärsman och donator här i Luleå, Bolivar Sundström, han har för resten byggt det hus, där vi nu bo, nu Skandinaviska Kreditbankens, ville gärna ha M.L., men fick inte för sin mamma, hon var ej rik och fin nog! Men då M.L. var död fick han låta kläda likrummet!

A businessman and donor here in Luleå, builtthe building where we are now living.

Mormors yngre syster, Marie, blev gift med doktor Govenius, prov.läkare vid Eriksberg, Sörmland. Hon var mor till sedermera fru pastor primarius Håål, som alltså var mors kusin. Mormor ville inte ha O.A.C., då hon var förtjust i den, som sedan blev hennes andre man, N.L. Amnéus, bror till vår farfar.

N.L.A. hade börjat i de lägsta graderna vid posten, tjänat sig upp, slitit ont. Han blev sedan postinspektör i Luleå med eget hus vid Storgatan, där posten då var inrymd. Efter N.L.A-s´ död sålde mormor gården. Nu äger Sparbanken den.

Nestor Leonard had got higher and higher positios at the post office and became inspector. He owned a house at Storgatan. Now a bank resides there.

Far, N.L. A-s brorson, ansåg sin farbror för den lyckligaste människa han känt, han var så tacksam, nöjd och glad. Både hans, N.L. A-s´ och mormors mamma tycks varit äregiriga för sina barn. De fingo ej ta varandra, men då mormor varit änka 10 år gifte hon om sig med ”sin första kärlek”, som hon hänsynslöst skrev till svägerskan från första giftet, faster Carolina.

My father, who was Nestor Leonard’s nephew, regarded his uncle as the happiest man alive. He was so thankful, content and pleased. Both Nestor Leonard’s and my great grandmother seem to have had great plans for thir children. After being a widow for ten years, grandmother married her first love, as she ruthlessly wrote to her sister-in-law, aunt Carolina (born Castegrén)

Mormors första äktenskap tros ej varit lyckligt. Enligt tant Falina ”kunde mormor ej skicka sig i officerskretsar.” De bodde såsom nygifta i ”långa raden” på Skeppsholmen. Enligt tant Falina kom tant Mimmi, mormors goda vän, mamsell Charlotte Ramstedt, dit efter en vecka, flyttade in i sängkammaren och ”körde ut” morfar. Mor föddes 31.10 1846.

Grandmother’s first marriage is believed to have been far from happy. According to aunt Falina grandmother didn’t know how to behave among officers. They lived on Skeppsholme (island in the city center of Stockholm). Grandmother’s good friend C. Ramstedt moved into the bedroom after a week and grandfather had to sleep elsewhere. Mother was born on 31st October 1846.

Tant M. förblev hela sitt liv – dog 3 september 1896 vid 84 års ålder – mors – och för hennes skulle även vår – mors barn – trofasta, uppoffrande, hängivne vän i alla livets skeden. Hennes far var viktualiehandlande i Stockholm. där brukade norrlänningar taga in under Stockholmsbesök. Mormor hörde troligen till dessa, och på så sätt uppstod bekantskapen.

Aunt M. remained a true friend of mother’s and was loyal, sacrificing and devoted also to us, the children.

Reinhold R., tant Mimmis 7 år yngre bror, förmögen grosshandlare i klädesbranschen i Stockholm, hade hjälpts fram av denna sin syster och ansåg sig alltid stå i tacksamhetsskuld till henne. Hans fru, Julia, f. Hæggström ansågs av mor såsom idealet för en god husmor. Dottern Ellen dog i lungsot, sonen John blev statsminister och överståthållare, Viktor klädeshandlare, Vilhelm lantbrukare. Till Julia Ramstedt sålde mormor, trots svägerskans anbud att själv köpa den, en stor silverkanna ”Katarina d. II” av det Castegrénska familjesilvret – för att köpa sig en sidenklänning!

Reinhold, Mimmi’s younger brother was a wealthy businessman and was very grateful to his sister for her guidance and help. Grandmother sold a large silver pot “Catherine II” of the Castegrén family silver to buy a silk dress.

Mormor hade i Stockholm samma sömmerska som Emilie Högkvist, den intagande aktrisen, Oskar d. I:s älskarinna, såg henne ofta. En gång, då E.H. visat sig på ”spektaklet” i likadan schal som kronprinsessan Josefine lär Karl-Johan efteråt, i anledning härav, egenhändigt tuktat sin son med ridpiskan.

Grandmother had the same dressmakern as a famous actress who was the king’s mistress. Once she showed up in the same shawl/scarf as the crown princess and his father, King Charles John, beat him with his riding -whip.

Mormor bodde såsom änka kvar i Stockholm, men vistades under somrarna i Luleå. Mor, ett intagande, vackert barn, glad och yster, blev mycket bortskämd, dels av sin mor, dels av tant Mimmi, dels av faster Carolina i Helsingfors. En gång, vid ett besök hos lotskapten Granbergs i Norrköping – han var kusin till morfar och lär, liksom han, ”gått över på isen”, då Finland blev ryskt – lär mor, mycket påklädd, för tillfället utan uppsikt – plockat av sig alla tyngande plagg och dansat naken genom våningen.

As a widow grandmother stayed in Stockholm, but spent the summers in Luleå (in the North). Mother, a charming,beautiful and easy-going child was extremely spoilt. Once when an illustrous guest, who “walked across the ice from Finland as it came under Russian rule”, mother undressed and danced in the nude through the apartment.

Vid ett besök hos fastern i Helsingfors brukade mor klättra upp på taket – till omgivningens förfäran. Enda sättet att få ned henne var då, att Falina klädde på sig hatt och kappa och låtsades gå ut: ”Vart skall du gå, Falina?” – ”Jag skall gå ut ärenden”. – ”Får jag följa?” – ”Ja, kom ned och tag på dig då.” Piano hyrdes och lilla Lina skulle spela över. Tillsagd detta, svarades med att lägga sig ned på golvet och – trumma takten med klackarna! Hyrvagn för att promenera lilla flickan – refuserades.

On one visit to our aunt in Helsinki, Finland, mother climbed up onto the roof. The only way to get her down was to make Falina get dressed and then tell her that she was going shopping. Then Carolina wanted to come along. Once a piano was hired but C. laid on the floor drummning her feet like they wre drums. A rented coach to take the little one for a walk was refused by her.

Mor gick i Stockholm i Åhlinska skolan, helpension, mor var deras första elev – och i Hammarstrandska pensionen i Brunkebergs hotell. Där roade sig mor med att promenera – utanför fönstren från ansenlig höjd. – Då sillbullar förekom till middagen, bjöd tant Mimmi dessförinnan på konditoribesök! I Luleå hade mor, vid 19 års ålder ”hjärnhinneinflammation”, blev sedan ”konstig”.

Mother went to school in Stockholm. there she used walk on the outside of the building at a cnsiderable height. Every time herring in the shape of meatballs were presented at dinner, aunt Mimmi used to invite Carolina to a café. At the age of 19 mother became “strange” because of meningitis.

Faster Carolina bekostade sedan en badsejour i Marstrand med Falina såsom sällskap. Där ville mor dö, ville draga F. med sig ned under vattnet. ”Det är så skönt att dö, Falina”. I Luleå upprepades självmordsförsöket. Mor klädde av sig alla kläder, gick upp på kalla vinden – vintertid – och ville dö. Hur man då fick ned henne vet jag inte. Alla hennes nycker och pretentioner tillfredsställdes.

Aunt Carolina paid for a trip to a spa for Falina and herself. There mother tried to drag Falina down under the surface. “It’s so good to die, Falina.” In Luleå the suicide attempt was repeated. Mother undressed, got up in the cold attic – in the middle of winter – and wanted to die.

Styvfadern, sträng mot sin egen dotter, vår moster Maria, en utmärkt, god, älskvärd människa, som i hela sitt liv – 46 år blev hon – visade oss, systerbarnen,stor godhet och tog hand om oss så mycket hon kunde – ville inte hetas vara en elak styvfar. Hans egen dotter kom in vid posten, dog 1905 såsom postexpeditör här i Luleå, i samma hus som vi nu bebo.

The stepfather, severe with his own daughter, our aunt Maria, an excellent, god, amiable person wo took care of us, her nephews and nieces, all her life (46 years), did not want to be called strict or hard. His own daughter entered into the post service and died in 1905 in the building where we live now.

Först då mor träffade på sin blivande man fick han bukt på hennes ”idéer”. Men de återkommo senare, som vi veta. Far kom hit till Luleå 1865, fick, då han efter kameralexamen gick såsom e.o. i verken i Stockholm telegram att komma upp till Luleå och hjälpa sin farbror, postinspektör A. på posten. Farbrodern hade fått blodstörtning. Mamsell Charlotte Ramstedt skulle lämna respengar. Det var att åka gästgivarskjuts i 100 mil.

When mother met her future husband (Nestor Leonard Amnéus) he managed to subdue her crazy ideas for some time. He arrived at Luleå in 1865 to help his uncle, the inspector. The uncle had had haemorrhage of the lungs. Mrs Ramsell paid for the trip by horse for the 625 miles´trip.

Far kom, arbetade vid posten, vid allmänna läroverket, kom in vid landsstaten, var begåvad, energisk, arbetade fort, hade tur, blev 1873 landskamrer, gifte sig samma år, 18 augusti, med farbroderns styvdotter, köpte av sin företrädare huset n:r 30 vid Tullgatan. Vi bebodde där nedre botten, ”Kartografherrarna” hyrde övre våningen. Vi fyra systrar äro födda där. En balkong å övre våningen med utsikt över norra hamnen, den södra fanns ej då, – en vacker, välskött trädgård, med snäckor kring rabatterna – flaggstång, en silverkula på en stång, lusthus, där i de utskärningar, som imiterade fönster, hängde pärlamplar med blommande växter uti och där åt man sommartid, se där vårt barndomsparadis, som vi 1882 utbytte mot Mariestad.

Father arrived, worked at the post office, at the local Upper Secondary School, then entered the “national administration” (edit.: my interpretation, I am very unsure), became county clerk in 1873, got married the same year to his uncle’s stepdaughter. Then this paragraph contains a detailed description of the house and the apartment

Faster Carolina, mors faster, var född i Helsingfors 24.2 1803, död där 3.9 1893. Såsom frisk och kry, oberoende och välsituerad, förde faster Carolina, såsom även vi barn kallade henne, en angenäm tillvaro med sin fosterdotter, Falina, dotter till en ungdomsväninna, som hastigt blivit änka med många små barn, och som med yttersta plikttrohet i hela sitt liv skötte ”mosters” hus. Damma fick hon aldrig göra ”så att moster såg det”. Det var att smyga sig därtill.

Aunt Carolina, mother’s aunt, was born in Helsinki, Finland, in 1803 and died there in 1893. She led a life completely well, independent and wealthy with her stepdaughter, Falina, the daughter of a friend’s who had been a widow with several children. Falina used to run aunt Carolina’s household. She was not allowed to dust the apartment so that aunt saw it. It ahd to be done secretly.

Faster Carolina var säkerligen betydligt mer despotisk, liksom Falina otroligt undergiven. Faster Carolina var road av ungdom, musik, sällskapsliv, hade många vänner i Helsingfors. Ofta tillbringades vintrarna i Stockholm. Politik intresserade dem särskilt. Ett sådant Stockholmsbesök skildrar faster Carolina i ett brev – som jag har – till ”Dölle”, daterat Stockholm juli 1844, då faster Carolina första gången sammanträffade med sin blivande svägerska.

Aunt Carolina was probably despotic in the same way as Falina was incredibly submissive. Carlina was interested in young life, music, social life and had lots of friends in Helslinki. Winters were often spent in Stockholm. Politics was a common interest.

Vintern 1880-81 bodde faster Carolina och tant F. i Stockholm. Vi bodde där också, i det gamla huset, där Berzelie källare då var inrymd, mitt emot Berzelie park invid Norrmalmstorg, högst upp, där golvet sluttade så, att en kula, lagd på golvet, av sig själv rullade iväg emot Norrmalmstorg.

The winter 1880 – 81 was spent in Stockholm. We lived atthe top of a building in central Stockholm next to Norrmalsmtorg (a square). The floor was so uneven that you could put a marble on the floor and it would roll to the other end of the room.

Far hade i Stockholm att utreda räkenskaper, utarbeta formulär etc., fick därför sin Nordstjärna tidigare och familjen följde med. Det var säkert en besvärlig tid för mor med oss 4 barn sjuka, ena jungfrun sjuk. Jag hade en (tbc) knöl på halsen, som gick hål på, någon sorts maghistoria, fick leva på risvatten och rödvin. Signe brändes i halsen för körtlar med glödgade pianosträngar! Herta höll på att dö i något magont, bars på Fars armar, under tonerna av musiken från Berzelie park och dofter från torget, som då var salutorg, med hästskjutsar o.a. Agnes minns jag inte någon särskild åkomma på.

Father’s work involved the settling of accounts, the compilation of forms etc. which led to him getting the Order of the North Star. These were troubled times for my mother with four sick children. I had a TB lump on my neck and I had to live off ricewater and redwine. Signe had her glands burnt with red-hot piano strings. Herta amost lost her life in stomach pains and was carried in father’s arms to the sound of music from Barzele Park and the different smells from the market place in Norrmalmstorg with horses and everything. I think Agnes was the only one who was well.

Otto Amnéus föddes här, 22.4 1881. Fars glädje var stor över att ha fått en pojke, som naturligtvis uppkallades efter sin morfar. Ett besök vid morfars grav å flottans kyrkogård står livligt för mig. Faster C. ”petade ned något i jorden och grät”. Graven låg på en sluttning. – En åktur i kalasch, som faster C. bjöd på, över Djurgården och till något lustslott (Haga?) minns jag också. Det var vid pingsten och under blommande fruktträd.

Otto Amnéus was born here in 1881. Father was so happy to have gotten his first son after four daughters. We paid a vist to grandfather’s grave (Otto August Castegrén) atthe naval cemetery. Aunt Falina put something into the gound and was crying. We also went fora horse ride across the large recreatinal area of Djurgården.

Samtidigt for far ned till Mariestad, där landskamreraretjänsten blivit ledig efter Sjökvist, såg på staden, en förtjusande idyll, särskilt i pingsttid. Han sökte och fick tjänsten, som han måste tillträda på hösten, sedan han på sommaren följt oss hem till Luleå pr båt. I Mariestad fanns då ej lämplig våning åt oss, och så skulle Luleågården ses om och repareras. Far hyrde såsom ”ungkarl” rum i Fahnehjelmska villan.

At the same time father left for Mariestad (western Sweden at Lake Vänern) where the cuntry clerk position was vacant. He applied fo the job in this picturesque town and got it. First he took us all to Luleå (in the North) where we would reside until he found a proper house for us.

I augusti 1882 hämtade han oss ned till Mariestad, en resa först pr båt, så tåg, tillsammans 150 mil och med 5 små barn! Landskamrer Zetterstedt köpte vår gård i Luleå. I Mariestad hyrde vi först en våning vid övre torget, tills den av f. C. skänkta villan blev färdig till inflyttning augusti 1887. 30.000 skänkte f.C. där. Även i Mariestad tillbragte f.C. och t.F. en vinter, 1884-85, bodde då på hotell Lindblom, åto naturligtvis hos oss.

In August 1882 he took us to our new home, a trip by boat and train, which covered 1000 miles, with five young children. First we rented an apartment, then we moved into the villa, presented to us by Aunt Carolina and Falina. They spent a winter with us.

Jag minns hur vi då ”i vårt naturliga tillstånd” obesvärat sprutade ut plommonkärnorna ur fruktsoppan ur munnen direkt på tallriken, tills far genom ”tecken och under” uppmanade oss att varligt spotta dem i matskeden f.v.b. till tallrikskanten. ”Gummorna”, som far sade, f.C. 82 år, Falina fingo då ”vår” kikhosta och måste stanna kvar längre än de ämnat.

I recall how we in “our natural way” spat cherry stones from the fruit soup directly onto our plates. Father told us to do it in a civilized way. Our two aunts got our whooping cough and had to stay with us much longer than planned.

T.F. sysslade i Mariestad med målning, varuti ”moster” låtit henne utbilda sig. Då var det Madame Edmond Adam, som Signe har. På Nationalmuseum har t.F. kopierat 2 stora, vackra tavlor ”Canale Grande i Venedig” och interiör från en dalstuga. Dessa två förskingrades emellertid av en s.k. fosterson till f.C., Alexis Wennerberg, som f.C. kostat på utbildning i musik, men som aldrig blev något av, varken i detta eller annat.

Aunt Falina spent her time here painting. Two paintings were lostthrough a so-called foster son of aunt Falina’s, whom she had sent to be educated i music, but nothing came out of it.

Han var av zigenarras och varken f.C. eller t.F. efter hennes död, kunde göra folk av honom. – Flera andra tavlor har t.F. målat. Jag har en ung, vacker flicka, kopia efter ryskt original och syskonen andra tavlor av Falinas hand. I f. Carolinas testamente tackas Falina mycket och tillerkännes en årlig pension på 1.000 fmk.

He was a gipsy and neither of my two aunts could change his bad ways. Falina painted several more pictures and Aunt Carolina left her a pension of 1000 Finnish Marks annually.

Efter f. Carolinas död hade F. våningen kvar tills hyreskontraktets utgång, hyrde delvis ut till landtdagsmän. Sedan flyttade hon ut till goda vänner, Meinander, tror jag, på Gregböle gård, som emellertid missbrukade t.F. ekonomiskt.

After Aunt Carolina’s death Falina kept the apartment. thenshe moved to good friends, who used the situation to get money from her.

Efter flyttningen över till Sverige hamnade hon hos ett annat patrask, en målarefamilj Fredriksson Lista, Irsta, utanför Västerås. Det var en förtjusande familj, herrn epilektiker, frun kleptoman, dottern epilektiker. Alexis, fostersonen, hade lierat sig med detta pack och allesamman missbrukade de Falina ekonomiskt. Äntligen överbevisad härom, ville t.F. ej vara kvar där utan mottog Fars anbud att få ett hem hos oss i Mariestad, naturligtvis utan någon kostnad för t.F. Sina sista 4 år tillbragte t.F. hos oss och utgjorde ett stort + i hemtrevnaden, älskvärd, intelligent och allmänt intresserad, som hon var.

After her removal from Finland to Sweden she ended up at sme white trash (editor: pardon the expression), the husband was a n epileptic, the wife a cleptomaniac, the daughter an epileptic. They all used Falina for their purposes. Finally Falina had had enought and moved to father in Mariestad and she spent her four last years with us. She was amiable, intelligent and generally interested in just about everything.

Hon och faster Lydia komma utmärkt väl överens. Mor var då död. T.F. trivdes väl i Mariestad. Under sommaren satt hon ute och målade blommor under de blommande träden. Signe har en tidningshylla, jag två tallrikar, målade med blommor av t.F. Hon bebodde ”Mors rum”, intill det nuvarande Sandelska badrummet., Hon och jag läste franska. Hon var road av främmande, artig, värdig, intressant, hade väl reda på sig inom alla områden.

She and Aunt Lydia were on very good terms. Mother was dead already. Falina spent the summer painting flowers in the garden. We spent French together. she interested in guests, was polite, dignified and informed about everyday life.

Politiken var hennes, liksom alla finländares stora intresse. Bobrikoffs dotter hade en gång, berättade F., uppenbarat sig på skridskobanan, där det då var fullt med folk, ljus, musik. Ögonblicket efter fröken Bobrikoffs ankomst, släcktes ljuset, musiken tystnade, allt folk försvann! – För att demonstrera mot den siste tsarens förryskningsmetoder – han hade ju ändå besvurit Finlands författning – blomstersmyckades Alexander d. II:s staty vid Senatstorget – tsaren – befriaren kallades han, medan Nikolaus II var tsaren – menedaren.

She was very interested in politics like most Finns (Swedish-Finns) were. Bobrikoff, the Russian governor of Finland, had a daughte who once appeared at the skating rink, which was filled with people, light and music. Second after her arrival, the light was turned down, the music stopped and everybody left the ice. This was a demonstration against the last Tsar’s attempt to “russify” Finland, altough he had sworn to defend the Finnish constitution.Alexander II was called the liberator, whereas Nikolaus II ahd the nickname “The Perjurer”.

På alla tsarer hade finnarna sina namn. Den ryska metoden, den var: ukas = kejserlig förordning, piekas = förbud och karbas = stryk. Bobrikoffs mor – han blev 1904 skjuten av Eugen Schauman, som ögonblicket efteråt begick självmord och sedan hyllas såsom nationalhjälte i Finland, fick Falina ej uppleva, ej heller Finland fritt 1918, efter det blodiga inbördeskriget, som slutade med, att von der Goltz i spetsen för sina tyskar segrande höll sitt intåg i Helsingfors.

The Finns used to have nicnames on all the Tsars. The Russian mehtod was “prohibition” and “a good beating”. Bobrikoff was shot in 1904 by E. Schauman, who then immediately committed suicide is still a national hero. Falina never lived to see a free Finland in 1918, after a bloody civil war. It ended with the victorious entry of the German army into Helsinki.

Falina dog i Mariestad 31 mars 1902 och ligger begraven där, i vår familjegrav. Med sin bror i Tammerfors hade hon inga förbindelser. Hon var svekkoman = svensksinnad, han fennoman = finskt sinnad. Hennes brorson från Tammerfors, affärsman, besökte oss en gång, kort efter hennes död, för att se fasterns grav. 20 år senare, då vi hela familjen, reste i Finland uppsökte vi Pahlmänner i Tammerfors, som alla visade oss den största välvilja och gästfrihet både vid vårt besök i Tammerfors och i deras hem där, som ock i deras villa vid ”Nääsijärvis dunkla våg”, där vi bjödos utom på en splendid middag, på äkta finsk badstu.

Falina died in Mariestad in 1902 and is buried there in our family grave. She had no contact with her brother in Tampere, Finland. She belonged to the “Swedish” side, he was “Finnish” in his mind. Once her nephew, a businessman, visited us to see his aunt’s grave. 20 years later our family were very well received in Tampere byt the Pahlman family.

Vi ha mycket att tacka för, som kommit till oss ifrån Finland, morfars land: vårt hem i Mariestad, många vackra saker, silver etc., den förmögenhet, som vi fingo till vår uppfostran och hemgift, jag dessutom mitt år i Schweitz. En anekdot om den vackra silverservisen – Ottos – En ”rysse” ville köpa den av f.C., men vägrades. Då utbrast han: ”Men vill Ni då inte gifte Er med mig, så jag kan få servisen”! Men gifta sig, det tycks f.C. aldrig varit böjd för. Hon hade det så bra ändå!

We owe the Finnish part of ourfamily a lot, the people of our grandfather’s, and the fortune spent on our education, for example my year in Switzerland (studying French) and dowry. An anecdote about the beautiful silver pot. A Russian wanted to buy it but Aunt Carolina refused to sell. then the Russian her his hand, but Aunt Falina did not want to get married. She had a good life anyway!

Slår det inte en fläkt av kultur emot en ur dessa minnen! Vad jag nu ångrar, att jag ej, medan Falina levde, tog mera och bättre reda på allt gammalt. Men då hade jag ej förstånd därtill. Och nu är det för alltid försent.

Don’t you agree that these memories contain so much culture! Now, when it is too late, I regret that I did not interview Aunt Falina about the old days and ways. But I was too young to understand that. And now it is too late.

Anna Amnéus Luleå februari 1936

Jag hoppas att det är riktigt av mig att lägga ut denna berättelse på nätet. Den kan väl knappast skada någon utan är just att betrakta som ett kulturhistorist dokument. Förlåt mig annars, farmor Anna.

I hope this is the right decision taken by me to publish this account on the Internet. I think it can hardly hurt anyone, but is simply to be regarded as a cultural-historical document of its time. If I am wrong, then please forgive me, grandma Anna.

2. Anna Amnéus (1874) är död / Anna Amnéus (1874) is dead

LULEÅ -familjen
Norrbottens Kuriren den 15-12-45

Fru Anna Amnéus har avlidit i Luleå i en ålder av över 71 år. Fru Amnéus var född i Luleå, närmare bestämt i Henning Nybergs hus vid Tullgatan,den 22 maj 1874. Fadern var landskamrerare. När hon var 7-8 år flyttade familjen till Mariestad.

Efter genomgången flickskola vistades hon en tid i en pension i Schweiz. Sedan hon gått provår i Uppsala erhöll hon anställning som lärarinna vid flickskolan i Mariestad och denna befattning behöll hon tills hon gifte sig.

Sitt intresse för språk behöll hon även på gamla dagar och deltog med intresse i språkcirklar. Med sin make,som var läkare, flyttade hon först till Lund och därefter vidare norrut. Fem år bodde familjen i Vadstena och like länge i Arboga. 1921 flyttade doktor A.J.Amnéus till Luleå som förste stadsläkare och stannade här ända till pensionsåldern, då makarna flyttade till Järna. Och i Söderrmanland bodde fru Amnéus sedan ända till krigsutbrottet, då hon flyttade till yngste sonen i Boden, fil.mag. och kaptenen i reserven , F. Amnéus.

1943 avled doktor Amnéus, och på själva Luciadagen 1944 rycktes även yngste sonen i Boden bort hastigt. Dessa dödsbud tog den gamla mycket hårt, och det underliga inträffade att hennes egen död inträffade på årsdagen av sonens bortgång. Efter sonens död vistades fru Amnéus hos sin äldsta dotter,fru länsarkitekt Lovén i Luleå, där hon hade en egen liten lägenhet. Den sköttes helt av dottern.


Amnéusgraven i Luleå / The Amnéus grave in Luleå


Fru Amnéus sörjes vidare av en son som är sjökapten i Göteborg (reds. anm. Axel Johan, 1911 – 1968) och en dotter (reds. anm. Blanche, 1908 – 1997) som är lärarinna i Köping. Skall något mer sägas om den bortgångna skall det vara att hon i alla sina levnadsdagar helt ägnade sig åt sin familj. Hon levde helt för sin make och sina barn.


This pillar constitutes the rests of an Amnéus grave in Luleå.


From the newspaper Norrbottens Kuriren on December 12th 1945

Anna Karolina Amnéus passed away at the age of 71 (15 December 1945 in Luleå, nothern Sweden). Her father was a County Accountant. As Anna was about 7 – 8 years of age the family moved to Mariestad (180 km north-east of Gothenburg). After graduation from a girls´ school she spent some time at a boarding school in Switzerland. Later on she became a teacher in Mariestad. Anna kept her interest in languages all through her life,although she gave up teaching as she got married. With her husband Jeanne, a doctor, she moved to various places throughout the country. As of 1921 the famiily lived in Luleå. At Jeanne´s retirement they moved to Järna (not far from Stockholm). In 1943 her husband died and one year later her son Herman also passed away.Exactly one year after the death of her son Anna left this world as well, sadly missed by her daughters Aina, Blanche and her son Axel


Blanche, Anna Karolinas och Anders Johan (Jeanne) Axelsson Amnéus dotter, dog 42 år efter sin mor. / Blanche died 42 years after her mother.

Blanche (Blanka) begravdes 1997 i Munktorp, inte långt från Köping där hon bodde och verkade som lärare.
Blanche (Blanka) was buried in 1997 in Munktorp, not far from her home in the town of Köping, where she was a teacher.