Per Amnéus

Per Amnéus (1779 – 1850)

Om Magasinsförvaltaren Per Amnéus och hans fru, Maria Amnéus, född Hedenqvist. Avskrivet av Christer Amnéus, Lerum, 2001-04-08

Magasinsförvaltaren hade ett vördnadsfullt utseende. Han var af full medellängd, ungefär 6 fot lång. Hans gestalt var stadig och grof. Han hade en duktig kroknäsa, en “Amnéus-näsa”, ögonen voro blåa. Håret var hvitt och långt, skägg bar han ej, utan var slätrakad. Han hade ett friskt, skämtsamt humör, till lynnet var han lugn och blid, men kunde dock brusa upp. Han pratade rätt mycket, läspade något. Han hade en vacker handstil. Han snusade ej, men rökte deremot med förkärlek pipa. Denna, en sjöskumspipa, gafs efter hans död såsom minne och läkararvode åt doktor Per Rissler, hivlken skött honom under hans sista sjukdom.

Sonsonen Abel erinrar sig hurusom han en tid hade en snusbrun bonjour samt inne oftast gick klädd i rökmössa. Utomhus använde han gröna kasketter à 18 shilling stycket.

Hans fru, Maria Amnéus, var enligt alla samstämmande omdömen en verklig skönhet, Så hade bland annat hennes måg, kyrkoherden Landgren, en gång yttrat, att “hennes döttrar voro nog vackra, men emot modern gingo de likväl ej alls upp.” En gammal Jämtlandspräst hade, låt vara att han ej vis-à-vis det sköna könet var någon Paris, fällt det yttrandet, att han “ej visste sig hafva sett ett vackrare fruntimmer”. Hon var till gestalten snarare liten än stor, men hennes figur var charmante, hållningen som en drottnings. Hon var hvarken fet eller mager: “lagom”, en smula uppnäst, näsbårarna stora. Hennes svarta hår var på ålderdomen mycket obetydligt gråsprängdt. Ögonen voro stora och mörkbruna.

Hon var af ett synnerligen lifligt temperament, var en mycket duglig husmor och under mannens senare tid den, som höll huset uppe. Hon snusade. “Efter ett släktmöte i Östersund 1846”, säger sonsonen Herman i sina “Anteckningar om släkten Amnéus”, inköpte magasinsförvaltarens “söner och mågar i äldste sonens namn en gård i Östersund”, i hvilken föräldrarna tillbragte sina sista gemensamma år.

Denna var belägen vid sedermera Köpmansgatan. Boningshuset var ett rödmåladt tvåvånings trähus. Tomten, hvarpå det låg, var stor. Om utseendet af denna jämte husets båda våningar och deras hufvudsaklig möblering har sonsonen Abel lämnat följande uppgifter och under hans uppsigt hafva nedanstående ritningar uppgjorts.

(Här finns i originalet en skiss över tomten och en över Nedre våningen.) Farstun var mörk. Köket var ganska stort och ljust. Tröskeln mellan dem var hög, troligen äfven mellan de öfriga rummen, såsom den tiden brukades. Köksspisen var hög och öppen med s.k. vind, en rörlig järnaxel, på hvilken grytan hängdes.

Skänken var hvitmålad med två dörrar. Bordet aflångt med halvrund skifva,som slogs upp. Det väggfasta skåpet gick från golv till tak, var försedt med hyllor, der matvaror m.m. förvarades. Sängkammaren utgjordeett litet rum. Sängen var en enkel Gustaviansk säng d.v.s. den drogs ut på långsidan. Bordet var hvitmåladt med uppslagsskifva.

Öfver sängen hängde en liten färglagd tafla inom glas och förgyld ram, föreställande ett ungt fruntimmer. Hon säges hafva varit en Amnéus från äldre tider, men hvem hon var, är ej med visshet bekant. År 1895 visades den för d.v. Amanuensen vid Nationalmuseum i Stockholm, Doktor Losström. Hans utlåtande om densamma var: “den är målad på pergament, men är fullt utförd endast hvad ansigtet beträffar; den förskrifva sig från 1740-50talet, den tiden Lovisa Ulrika var ung.” Om taflan, såsom traditionen förmäler, föreställer en Amnéus, bör det hafva varit någon af kryddkramhandlarens döttrar eller lagmannens fru, hvilket, hvad angår ofvanstående årtal, väl stämma öfverens.

Nedskrifvaren av dessa anteckningar har för sin personliga del ett skäl, hvaraf han anser det mycket möjligt, att traditionen talt sant, och att taflan visar dagen af en Amnéus och enligt detta skäl en dotter til kryddkramhandlaren.

Han har nämligen varit i tillfälle att stifta personlig bekantskap med en sonson till kryddkramhandlarens dotter Rebecca, gift med assessorn Höppener, en öfver 80-årig skomakare Höppener i Upsala. Dennes ansigte liknade frappant nämnda fruntimmers ansigte så vad hufvudets skepnad i dess helhet beträffar som särskildt de ljusblåa, något tätt liggande ögonens utseende och uttryck samt den något utdragna och mot spetsen fötjockade näsans facon.

Taflan egdes 1895 af sondottern Lydia Lovisa Amnéus i Mariestad. Der hängde äfven öfver sängen ett fickur, en gammal silfverrova, som tillhörde magasinsförvaltarens fru. Den egdes 1895 af sonsonen Abel. Sängkammaren och salen voro tapetserade. Skåpet i salen var stort och vackert.

På auktionen efter magasinsförvaltarens död köptes det af häradhöfding Hasselberg, som sedan blef domhafvande i Jämtlands norra domsaga. Det lär af honom ha restaurerats, så att det blef riktigt prydligt. Mellan fönstren satt en spegel i förgyld ram och ofvanför den Emilie Häggqvist i kopparstick. I det mindre rummet i öfre våningen stod (mellanrum på en halv rad här) ett medelstort aflångt bord, innehållande tvänne lådor.

Det var från överstelöjtnantens (Här finns skiss på Öfre våningen) hem och kom från magasinsförvaltaren till kyrkoherden Anders Johan i Hafverö samt från honom till förvaltaren Karl Sivert (Handskriven anteckning här: Från honom till sonen Gunnar i Hafverö) Enlig sonsonens Abels utsago bebodde magasinsförvaltarens här beskrifna hem sedan 1844. Sonsonen Herman säger, att huset 1846 inköptes.

Efter magasinsförvaltarens död såldes huset jämte tomten till urmakare Melander för ett pris af 1650 kronor. Huset brann sedermera ned, hvarefter Melander uppbyggde ett annat.

Familjens inkomster under denna tid bereddes till en del genom att herbergera s.k. knallar, kringresande vestgötahandlare, som besökte de olika marknaderna samt gjorde geschäft litet här och hvar i landsorterna. Dessa fingo då logera i stora, stundom lilla kammaren i öfre våningen, och då de voro många och utrymmet trångt, äfven i salen i nedre våningen. För deras hästar fanns plats i stallet. Någon matservering hölls ock för dem. En sup kunde de äfven få, om så önskades.

Häröfver fördes noggranna anteckningar i en särskild aflång bok eller kladd: den och den dagen kom Johansson, Bolin, Rönnqvist m.fl. åto frukost och fingo en sup, en annan gång middag, en tredje en kask o.s.v. Matservering hölls äfven ute på Frösö läger för officerarna.

En annan inkomst var, att sonsönerna Axel, Abel och Karl under en del af sin skoltid voro inackorderade hos farfar och farmor. De fingo då vanligen salen till sitt rum. Stundom kunde dock det mindre rummet i öfre våningen innehas af dem, om det nämligen ej var upptaget och ej för årstiden behöfde eldas.

Ännu på gamla dagar erinrade sig Abel, hurusom en fråga stundom trakterade honom ur köksskåpet med en i hans d. V. Smak förtjusande läckerhet – ättika! Med förnöjelse kom han ock ihåg den mellan brandstegen och staketet uppsatta slanan (stången) på hvilken han och bröderna utförde sina gymnastiska produktioner.

Såsom nämnts hade magasinsförvaltaren en vacker handstil. Någon inkomst beredde han sig äfven genom att skrifva rent åt en kanslist vid länsstyrelsen. Hvad det dagliga lifvet i huset beträffar, åt man i regel frukost vid 9-tiden, då sonsönerna kommo hem från skolan. Det skedde vanligen i köket, stundom i kökskammaren (sängkammaren). Frukosten bestod af ärtmjölsgröt (rätt avskrivet?), messmörsgröt eller mjölkgröt med “smöröga”.

Middagen kl 12 utgjordes av sill, strömming, potatis, rotstampa (rätt avskrivet?), fläsk och paltbröd eller dylikt med välling eller någon sorts soppa efteråt. Vanligen dracks svagedricka till middagen. Denna dryck fanns äfven att tillgå mellan målen. Till kvällen, vid 7-tiden, åts nästan alltid vattgröt eller komjölksgröt och mjölk. Kaffe dracks men huruvida det skedde dagligen kunde sonsonen Abel ej yttra sig om på äldre dagar.

En piga fanns, och med dennas tillhjälp skötte magasinsförvaltarens fru sitt hus, så att det om ock tarfligt och enkelt dock alltid var renligt och ordentligt. Med glasögon på näsan och skalmarna i nacken hopknutna med ett band gick hon omkring i sina sysslor. Sonsönerna höll hon i tukt och Herrans förmaning. Abel erinrade sig åtskilliga kraftiga och välförtjänta örfilar hvarmed hon trakterat honom.

Öfver de höga priserna klagade magasinsförvaltaren. 1846 höjdes skjutslegan från 16 till 50 shilling banko milen, och detta ansåg han alldeles för mycket. “Annat var det”, sade han “då jag kom hem från Vestergötland och hade gift mig; då kostade det 4 shilling banko (12 1/2 öre) för milen , och det räckte till.” Då magasinsförvaltaren skulle tända eld på sin tobakspipa, skedde det med för tillfället gjorda papperstussar, hvilka tändes vid talgljuset.

På kakelugnen hängde en blecklåda, i hvilken den utrökta pipan kratsades ut medels en vid lådan i ett vand hängande ståltråd. Det värdefulla innehållet i denna låda presentades sedan åt en gammal gubbe, som kom vissa dagar i veckan och tände den samt sedan använde “länsmännerna” (de i botten på hvarje pipa kvarblifna, af tobaksoljan tämligen inmängda tobaksresterna) till tuggtobak.

Då det någon gång hände, att en bekant tittade in till gubben, skulle alltid, enligt tidens sed, brännvinspluntan och skorpkorgen ram på bordet. “Och så togo de sig en sup och en skorpa och en sup numro 2, och det hände nog, att den tredje fick följa med”. Utan att hafva varit omåttlig tyckes magasinsförvaltaren nog hafva älskat en liten stilla knaber.

Om vinterkvällarna brukade gubben och gumman sitta vid bordet inne i sängkammaren och spela “mariage”.. Stundom spelades ock “Boston” (ett den tiden mycket brukligt spel) tillsammans med systern och svågern Rödén.

Något besök gjorde gubben hos sonen Jeanne i någon kortare tid hos sönerna Jeanne i Hafverö och Per i Bjurholm, innan hon flyttade till den yngste, Nestor i Luleå, hos hvilken hon ock afled.

Handskrivet tillägg:
Per Daniel, som i sept, 1849 besökte Östersund, skrifver derifrån till sin farbror Carl Zacharias: Farfar er ikke så (otydligt ord) som jag har trott, visst er han (otydligt ord), så at han hvarken kan gjöre mat eller prat, men han sitter med sin (två otydliga ord) .. förnöjd vet tillfullo .. lägger (orkar inte med resten, ca 8 rader text).

Per Amnéus was of middle height, about six foot tall. He had a hooked nose (an Amnéus nose), his eyes were blue, his hair white and long. He did not have a beard. He was quite humorous but could lose his temper. He talked a lot with a lisp. He smoked a pipe.

Maria Amnéus was a beauty, had a lively temper, fairly small with a charming build. She was neith fat nor skinny and her eyes were large and dark brown.

The house at Köpmansgatan (street name) was painted red and had two storeys. After a description of the furniture the text continues. There is a picture of a woman but no one knows for certain whoever she is. The writer of this text thinks she might be Rebecca, wife of Mr. Höppener. SHer reatures point in that direction.

The family income was primarily based on accommodation of packmen who travelled the country.

Very precise notes were kept in a note book about who came for a visit, whatwas eaten, who had an alcoholic drink, a dinner. The grandhcildren Axel, Abel and Karl were also accommodated at their grandparents, which gave Per and Maria an extra income.

Breakfast was eaten at 9 and dinner at noon. A maid kept the house in order – and the grandsons. Whenever there was a visit the old man had to offer them something strong to drink. In the evening wife and husband used to play card games in their bedroom